Källa: Sjukvårdsrådgivningen

Tredagarsfeber är en barnsjukdom och har fått sitt namn av att barnet får feber som varar i ungefär tre dygn.

Vanligtvis får barn som är mellan sex månader och två år sjukdomen. Nästan alla barn i den åldern drabbas, men kan få olika svåra symtom. Många smittas utan att det knappt märks.

Barn som är under tre månader och över tre år får sällan sjukdomen. Under sina tre första månader har barn ett skydd mot sjukdomen genom överförda antikroppar från mamman, och senare i livet skyddas de av att de allra flesta redan har haft infektionen en gång.

Tredagarsfeber orsakas av herpesvirus som är mycket smittsamt. Feber är kroppens normala reaktion på infektionen och ett led i kroppens försvar mot virusangrepp. Virus trivs nämligen inte i högre kroppstemperatur. När kroppens försvarsceller börjar oskadliggöra viruset utsänder de samtidigt signalämnen som ställer om kroppens termostat till högre temperatur. Den högre temperaturen medverkar till att försvaga angriparna.

Det brukar gå mellan fem till tio dagar från det att barnet har smittats tills febern kommer. I enstaka fall har inkubationstiden varit upp till 17 dagar.

Barnet får feber som stiger snabbt och febern brukar bli hög, upp till 40 grader, men utan att barnet verkar må dåligt på annat sätt. De flesta barn äter och leker nästan som vanligt. Febern varar i ungefär tre dygn.

En del barn får lätt hosta och snuva. Några får en svullnad av lymfkörtlarna i nacken och ibland även något svullna ögonlock.

Under det tredje eller fjärde dygnet sjunker temperaturen plötsligt och ersätts av ett blekrött utslag på magen, bröstkorgen och upp mot halsen. Utslaget sprider sig vidare ut på armar och ben och upp i ansiktet. Utslaget försvinner inom några dagar, ibland redan inom några timmar, och det kliar inte.

Feberkramp är en ganska ovanlig komplikation till tredagarsfeber. De flesta barn får aldrig någon feberkramp hur hög febern än är, men om barnet tidigare har haft feberkramper kan det vara bra att i förebyggande syfte ge febernedsättande läkemedel.

Krampen visar sig genom att barnet förlorar medvetandet, blir stel i kroppen, blå runt munnen och sedan får ryckningar i armar och ben.

Om barnet får feberkramp bör man genast kontakta vårdcentral, barnmottagning eller barnklinik.

Det finns ingen behandling som barnet kan få utan sjukdomen går över av sig själv. Däremot kan man försöka sänka barnets kroppstemperatur genom att ha det svalt, men inte kallt, i rummet. Om barnet tycker det är skönt kan man låta det sova med ett tunt lakan eller bara i underkläder. Man kan också badda barnets panna med en tvättlapp fuktad med svalt vatten.

Det är vanligt att barnet huttrar och fryser när febern stiger. Man kan då klä på barnet eller lägga på en filt tills barnet är varmt igen.

Ett barn som har feber behöver få vara hemma för att vila och återhämta sig. Barnet behöver inte hålla sig i sängen, men det ska inte anstränga sig fysiskt. Det bästa är att låta barnet avgöra hur mycket det orkar vara uppe.

Det är viktigt att dricka, men om barnet inte har aptit behöver det inte äta. Pröva att ge sådant som barnet tycker om, till exempel glass, kräm, välling eller liknande.

Om barnet är påverkat av den höga febern eller tidigare haft feberkramper kan man ge febernedsättande medicin. Det finns medicin som innehåller paracetamol, till exempel Alvedon eller Panodil, eller medicin som innehåller ibuprofen, till exempel Ipren eller Ibumetin. Medicinerna finns i flytande form eller som stolpiller med rätt dos för små barn. För äldre barn finns även tabletter. Följ anvisningarna på förpackningen noga.

Till barn som har feber ska man inte ge febernedsättande läkemedel med acetylsalicylsyra, till exempel Magnecyl, Treo eller Albyl. De kan ge sällsynta men allvarliga biverkningar.

Om barnet får kramp brukar anfallet gå över på någon eller några minuter. Lägg barnet på sidan när det krampar och se till att svalka av barnet, till exempel med en våt tvättlapp. Kontakta genast läkare på en vårdcentral, barnmottagning eller barnklinik för undersökning och rådgivning.

Barnet kan gå till förskolan igen när febern har försvunnit och barnet mår så bra att det orkar att leka och vara med i vanliga aktiviter.