När kroppen förlorar stora mängder vätska genom kräkning och diarré förlorar den även salter. Om man dessutom har feber ökar naturligtvis även vätske- och saltförlusterna via huden. Utan tillräckligt med vatten och salt fungerar inte kroppen som den ska. Intorkning - men inte diarrén i sig själv - är därför livshotande och måste upptäckas och behandlas i tid.

Man känner igen en begynnande intorkning på att

• barnet är påtagligt törstigt
• slemhinnorna i munnen blir torra
• det bildas mindre saliv och tårar
• vikten går ner (på grund av den vätska barnet förlorar)
• barnet blir slött och/eller irritabelt
• barnet kissar mindre än vanligt (ett riktmärke kan vara att barn åtminstone ska kissa tre gånger per dygn)

Urinen blir också mörkare till färgen.

Undersökning hos läkaren
Där ställs diagnosen intorkning framför allt på den sjukhistoria som föräldrarna beskriver. Hur mycket barnet har gått ned i vikt under diarréperioden är naturligtvis ett bra, objektivt mått på hur mycket vätska barnet har förlorat. När man undersöker barnet och letar efter tecken på intorkning, tittar man på

• Slemhinnorna i munnen: Är de torrare än normalt?
• Ögonen: Verkar de vara insjunkna? Kommer några tårar?
• Huden: Om man “nyper” ett hudveck på buken och släpper: går det tillbaks direkt?
• Blodcirkulationen i fingrar och tår: Är den normal?
• Hela barnet: Verkar det slött eller irritabelt?