Källa: Sjukvårdsrådgivningen
Se även Vårdguiden.
Akut öroninflammation är näst förkylning den vanligaste infektionssjukdomen hos barn. Hos vuxna är akut öroninflammation däremot ganska ovanligt.
Med akut öroninflammation menas en varig inflammation i mellanörat som börjar plötsligt, är kortvarig och som kan säkerställas vid en enkel undersökning hos en läkare.
Det är vanligt att en öroninflammation börjar med en förkylning. Förkylningsviruset gör det svårare för slemhinnorna i näsan och öronen att försvara sig mot bakterier. Om bakterierna förökar sig bildas lätt en varig infektion i mellanörat. Infektionerna är vanligast under vinterhalvåret.
Att barn har ont i örat kan också bero på annat, som till exempel förkylningsvirus, hörselgångsinflammation eller käkledsbesvär.
Öroninflammationer kan delas in i flera undergrupper, där de vanligaste är akut varig öroninflammation och öronkatarr. Vid öronkatarr är vätskan i mellanörat inte varig.
Öroninflammationer är vanligare i vissa familjer, och är alltså delvis en ärftlig sjukdom. Exakt vad som går i arv är svårt att veta säkert. Det kan vara en sämre funktion i mellanörat och örontrumpeten, eller handla om hur immunsystemet fungerar. Allergi har hittills inte visat sig vara någon säkert bidragande orsak till öroninflammationer.
Själva öroninflammationen smittar inte, men de förkylningsvirus eller bakterier som barnet är infekterat med är smittsamma. Den som smittas klarar sig för det mesta undan med en vanlig förkylning, men ibland utvecklas förkylningen till en öroninflammation även hos den smittade. Därför kan det verka som om själva öroninflammationen har smittat.
Vid tre års ålder har hälften av alla barn haft minst en öroninflammation. Vanligast är det mellan sex och elva månaders ålder. Före skolstart har drygt tre av fyra barn någon gång haft akut öroninflammation.
Det är svårt att helt skydda sitt barn mot öroninflammationer, men det finns ett par sätt att minska risken.
De allra flesta öroninflammationer läker av sig själva. En kontroll bör göras ungefär tre månader efter infektionen för att se om trumhinnan och mellanörat är friska. Kontrollen görs vanligen hos en allmänläkare på en vårdcentral.
En vanlig, okomplicerad, akut öroninflammation som är läkt vid kontroll ger ingen hörselskada. Om inflammationen inte är läkt bör barnet utredas vidare hos en öronspecialist. Då har barnet ofta kvarvarande vätska i mellanörat och hörseln kan ha påverkats, även om det oftast är tillfälligt och övergående.
Förkylda barn kan vakna på natten och ha ont i örat. De har då också ofta feber. Andra symtom är en känsla av lock för örat eller sämre hörsel. Ibland spricker trumhinnan och var rinner ut i hörselgången. Då slutar det vanligtvis att göra ont. Öroninflammationer utan värk förekommer också, och diffusa symtom som dålig matlust och allmän irritation kan också vara tecken på öroninflammation.
En öroninflammation som beror på bakterier visar sig genom att trumhinnan blir röd och tjock. Ofta buktar den sig och har en försämrad rörlighet. Visserligen kan trumhinnan rodna även av virusinfektioner, men oftast mindre och rörligheten brukar då vara mer normal.
Det vanligaste är att läkaren undersöker örat med ett instrument som kallas otoskop. Det går också att koppla en liten slang med ballong till otoskopet. Då kan läkaren blåsa luft mot trumhinnan för att se om den rör sig. Ibland används ett öronmikroskop för att få en bättre närbild på trumhinnan.
En metod är att undersöka trumhinnans rörlighet med en så kallad tympanometer, för att indirekt se om det finns vätska i mellanörat.
Ibland får man lämna ett blodprov som tas i fingret och som kallas CRP. Provet görs framför allt när det kan handla om en svårare infektion. Det är inte nödvändigt att göra provet vid en okomplicerad akut öroninflammation, eftersom CRP-värdet då oftast är normalt, eller bara lite förhöjt.
Om öroninflammationen behandlas med antibiotika är vanligt penicillin för det mesta tillräckligt effektivt. I allmänhet behövs ingen bakterieodling för att ta reda på vilken typ av bakterie som orsakar inflammationen. Men om behandlingen inte hjälper, eller om man har täta återfall, kan det vara bra att ta en bakterieodling. Odlingen tas med en odlingspinne genom näsan, på samma sida som barnet har öroninflammation.
Tidigare var det vanligt att sticka hål på trumhinnan för att få ut varet. Numera används metoden bara på öronklinik vid svårare infektioner, och då som ett av flera behandlingssätt.
För att kontrollera att barnet hör bra efter en akut öroninflammation görs ibland en hörselmätning, så kallad audiometri. Från det att barn är mellan tre och fyra år brukar de klara av att medverka vid denna typ av undersökning.
Vanliga okomplicerade öroninflammationer behandlas av allmänläkare på vårdcentral. Om ett barn har tre eller fler akuta öroninflammationer under ett halvår kan det vara aktuellt med en undersökning hos en öronspecialist. Öronläkare brukar använda begreppet öronbarn eller otitbenägna barn för barn som har haft öroninflammationer så ofta.
Om trumhinnan inte ser normal ut eller om hörseln är påverkad i mer än tre månader bör barnet också bli undersökt av en öronspecialist.
Det finns sedan några år särskilda riktlinjer för hur behandling av öroninflammation ska gå till.
Barn under två år med en akut öroninflammation som beror på bakterier rekommenderas att behandlas med antibiotika. Det gäller också för barn över två år som har en öroninflammation med flytning i hörselgången, eller om allmäntillståndet är påverkat. Det finns också barn som tillhör olika riskgrupper och som därför bör få antibiotika.
Barn över två år som mår relativt bra och som inte har någon flytning i hörselgången kan vänta i två dygn innan de eventuellt får antibiotika. Men läkaren kan också välja att behandla med antibiotika direkt. Om man väntar med antibiotika och barnet inte blivit bättre efter två dygn ska man alltid ta ny kontakt med läkaren.
De allra flesta öroninflammationer hos barn över två år är snabbt övergående och utan följdsjukdomar. Antibiotika används i första hand för att minska risken för följdsjukdomar. Mot själva smärtan i örat ger vanlig smärtstillande medicin effekt. Det är inte nödvändigt att ta sig till läkare på kvällen eller natten för att få antibiotika om barnet inte är mycket allmänpåverkat, utan man kan oftast vänta till dagen därpå. Med allmänpåverkat menas att barnet verkar vara svagt och medtaget, verkar allmänt mycket trött och inte ger samma kontakt som vanligt. Barnet är påtagligt mer sjukt än vad det brukar vara vid exempelvis en vanlig förkylning med snuva och feber.
Om barnet drabbas av flera akuta öroninflammationer i rad är det viktigare att sätta in antibiotika efter insjuknandet än om barnet drabbas sällan och enstaka gånger.
De antibiotika som används mot öroninflammationer är i första hand sådana som har ett så kallat smalt spektrum, det vill säga att de har effekt mot ett fåtal bakterier. Det bästa läkemedlet vid okomplicerade öroninflammationer är fortfarande vanligt penicillin.
Om man alltför ofta använder antibiotika med ett bredare spektrum så ökar risken för att bakterierna blir mer motståndskraftiga mot antibiotika. Antibiotika med bredare spektrum bör bara användas om vanligt penicillin inte hjälper.
Ett vanligt problem är att barnet kräks upp medicinen, eller vägrar att ta den. Kräkningarna beror inte alltid på medicinen, utan kan bero på febern och sjukdomen. Det är viktigt att försöka få barnet att ta just den medicin som är ordinerad. Annars kan det bli så att man får ett antibiotika med bredare spektrum i onödan.
När barnet är sjukt och har ont är det bra om barnet kan hålla huvudet högt. Det minskar svullnaden i slemhinnan i både näsan och öronen och barnet får mindre ont. Det är bra att höja huvudändan på sängen rejält, till exempel genom att lägga telefonkataloger under sängbenen vid huvudändan. Man kan också bädda med extra kuddar. Det lilla barnet kan man under dagen ha i bärsele, låta det sitta i knäet eller i en babysitter.
Mot smärtan är vanliga receptfria smärtstillande läkemedel bra. Men innan man ger barn yngre än sex månader receptfria febernedsättande läkemedel ska man rådgöra med sjuksköterska eller läkare.
För barn över tre månader finns smärtstillande och febernedsättande medicin som innehåller paracetamol, till exempel Alvedon eller Panodil. Från sex månaders ålder kan även receptfri medicin med ibuprofen användas, Ipren eller Ibumetin. Medicinerna finns i flytande form eller som stolpiller med rätt dos för små barn. För äldre barn finns även tabletter. Följ anvisningarna på förpackningen noga.
Nässprej minskar nästäppa och gör det lättare för barnet att andas. Någon säker effekt på själva öroninflammationen har däremot inte kunnat visas.
Ett barn som har hål i trumhinnan under infektionen ska undvika att få vatten i örat. När örat slutat rinna och det gått ytterligare ett par dagar så brukar hålet vara läkt.
Om barnet hör sämre efter öroninflammationen kan det bero på en tryckförändring i örat. Det kan gå bort genom att barnet håller för näsan och blåser kraftigt så att lufttrycket utjämnas när luft pressas upp genom örontrumpeten. Det finns ett hjälpmedel, Otovent, som kan underlätta tryckutjämningen. Bäst effekt får man om man använder Otovent strax innan barnet somnar.
De flesta öroninflammationer läker utan problem. Även om trumhinnan spricker brukar den läka av sig själv, men då sätts alltid antibiotika in. Kontakta alltid sjukvården igen om
En del barn får återkommande inflammationer eller vätska som stannar kvar i mellanörat, så kallad öronkatarr. Då behöver barnet utredas av en öronspecialist. I sällsynta fall kan hörseln och språkutvecklingen påverkas, framför allt under barnets första tre år då språket utvecklas mycket. Men det vanliga är att öronkatarr går över utan kvarstående besvär.
I mycket sällsynta fall kan en akut öroninflammation med varbildning sprida sig till benet bakom örat, mastoidit, eller hjärnhinnorna, meningit. Barnet blir då mer påverkat och får vanligen hög feber. Då behövs akut behandling på sjukhus.
Om ett barn har långvarig öronkatarr och hörseln är kraftigt nedsatt kan det bli nödvändigt att suga ut vätskan och sätta in ett litet plaströr i trumhinnan för att luft ska kunna komma in i mellanörat genom röret. Då kan trumhinnan röra sig lättare igen och hörseln blir mer normal.
När rör sätts in vid öroninflammationer görs det för att förebygga infektioner. Genom att ett rör sätts in i trumhinnan som luftar mellanörat förhindras vätska att samlas och att en infektion uppstår. Alla öroninflammationer kan inte förebyggas men antalet öroninflammationer brukar åtminstone halveras genom att rör opereras in.
Läs mer om rör i örat i Sjukvårdsrådgivningen.se. Länk finns i kapitlet Fördjupning och länkar.
Ungefär ett av tjugo barn i gruppen 0-6 år är så kallade öronbarn eller otitbenägna barn. Det betyder att de har drabbats av tre eller fler akuta öroninflammationer inom ett halvår.